Vi åkte in på natten mot söndag (24/1) och de antog då att det bara var förvärkar (var inte öppen mer en en cm när vi kom in och Siri var fortfarande högt öppe i magen och nästan helt rörlig så de gav mig bricanyl och alvedon samt sömnpiller. Med ett “imorgon får du åka hem gick vi och la oss”. Vi hade tur så vi fick stanna kvar. Lite att göra i Gävle…
Det var dock inga förvärkar, hela natten kämpade jag med värkar som de försökt dämpa samt lite halvt omtöcknad av sömntablett… På morgonen var hela livmoderhalsen utplånad och jag var öppen 3-4 cm. Siri var dock fortfarande och simmade bland revbenen.
Värkarna tilltog, men Siri vägrade komma neråt. Vid fem cm gick vattnet, men inte kom hon ner för det. Då trappades allt upp och EDA lades (det tog dem tre försök att få in den…). Inte kul. Men inte kom Siri neråt för det. Efter nån timme var jag helt öppen, men SIri höll fortfarande på och lekte under revbenen och den smärtan. Vilken smärta. Hade inte sovit på hela natten och var då helt färdig. Var dessutom tvungen att göra div akrobatiska övningar för att “tvinga” ner henne, men inget hjälpte.
Och alla skulle vara där och känna hela tiden.
Tillslut ville jag bara ge upp. Värkarna var inte tillräckligt starka. Livmodern var förmodligen lite trött efter Mejas födelse var deras teori och Siri låg konstigt. Hade hela tiden värkstimulerande dropp som de ökade efter hand.
Dags för snitt föreslog jag ett antal ggr, men inte får man det bara för att man ber/tjatar. Istället hämtades en annan BM in och med lite tryck o press på magen såg Siri (och jag) ljuset. Hon låg konstigt för efter att ha pressat mig till det yttersta för att krysta ut lilltösen fick jag helt plötsligt sluta då de var tvungna att snurra henne innan hon kom ut tillslut. Vilken lättnad.
Men jävlar i mig att jag är glad att det här hände andra ggn och inte första. Då hade det kanske inte blitt en till. Mejas förlossning var rena drömmen.
Var tom tvungen att ha värkstimulerande dropp efter att Siri kommit ut då min stackars livmoder inte hade kraft nog att dra ihop sig. Hur tränar man upp den muskeln igen… 
Men det är värt allt slit i slutändan.
Bra jobbat Pernilla! Du är en riktig hjälte! Var nog väldigt bra som du sa att det hände nu och inte när Meja kom till världen. Jag håller tummarna att jag inte behöver uppleva detta i juli… Kram på hela fina familjen!
Stort GRATTIS!!! Har kikat in här lite då och då på sistone för att se om nr 2 kommit.
Låter inte som en drömförlossning precis. Skönt att det hela slutade lyckligt.
Kom att tänka på min kompis Sofia som under förlossningen bad barnmorska och läkare om ett nackskott. Det är väl ungefär så det känns när allt är som värst. Tur att världens finaste belöning kommer efteråt!
Kerstin
OOOOOO kan riktigt se de barska barnmorskorna som ska in och klämma och pressa på magen, hua. Skönt att det är över nu men det är ju en grymt häftig upplevelse (så här i efterhand). Väntar på att få komma och se underverket men låter er vara ett par dagar så att ni får vila ut innan vi rumlar in…
Åh! Din stackare. Det där lät verkligen inte som någon trevlig upplevelse. Det är tur att det som kommer ut utav det är så underbart. Och hur du ska träna upp de där musklerna vet jag inget om, “kniiip” kanske…? ;o)