Idag är det den första november och för nästan exakt sex månader sedan kastade Jan in handduken och jag stod själv, med ett hus utan vatten, utedass och ännu inget tak på kåken. Två små flickor, en hund och en ledsen mamma skulle minsann fortsätta resan. Persbacka är drömmen och där finns slottet prinsessorna ska växa upp i. Nu är det ett slott. Kanske inite riktigt klart, men jag har vatten inne. Ett badrum. En tvättstuga och snart en hall. Och mamman är inte ledsen längre. Man får ju faktiskt aldrig mer än man klarar av.

Några av alla roller man har som människa.

Första badet på Persbacka. Skön känsla att äntligen kunna erbjuda mina små ett varmt bad som jag INTE behövt värma med vattenkokare. Nu rinner vattnet i kranarna. Både det kalla och det varma.